Psykofarmaka botar inte sjukdomar, men de påverkar och förändrar vår sinnesstämning. Och vår personlighet.

Precis som olagliga droger påverkar hjärnans kemi, förändrar även psykiatriska droger vårt mentala tillstånd. De ”botar” inte sjukdomar, och i många fall förstår vi inte riktigt deras verkningsmekanism. När dessa läkemedel har effekt, arbetar de mer som liknande ämnen – såsom koffein eller cannabis – som tillfälligt förändrar vår sinnesstämning. Dessa piller kan med andra ord inte bota oss, de förändrar oss helt enkelt. De kan tillfälligt kasta in oss i ett främmande sinnestillstånd, i en förändrad version av vem vi är.(1)

Människor har använt psykofarmaka för att ändra sitt sinnestillstånd under århundraden, men under 20-talet, introducerades en ny serie av psykotropa läkemedel, bland annat läkemedel som vi nu kallar ”antidepressiva” och ”antipsykotika”, tillsammans med bensodiazepiner som Valium och Librium. Till en början var dessa nya läkemedel att betraktas; i bästa fall som lugnande tonic som snarare förändrade en person tillfälligt än botade en sjukdom. Som psykiatern och forskaren Dr Joanna Moncrieff uttryckte det: De var inte ämnade att verka på underliggande sjukdomar som de är idag. De sågs som läkemedel som skulle ge dig energi eller lugna ner dig. De accepterades som plåster eller ”upplyftare” som i bästa fall skulle kunna dämpa symtomen under en period, men var aldrig till för att vända ett sjukdomstillstånd.(2)

Men denna uppfattning började förändras på 1960- och 1970-talet som postulerande idé att sådana läkemedel även kunde vända ett sjukdomstillstånd. På 1980-talet hade denna åsikt blivit allmänt accepterad. Dessa läkemedel, trodde man nu, fungerade genom att korrigera, eller hjälpa till att korrigera, underliggande biologiska avvikelser som antogs orsaka vissa psykiatriska symtom. Denna dominerande modell för hur psykiatriska droger fungerar kan kallas den sjukdomscentrerade modellen; en modell som återspeglas i namnen på de stora läkemedelsklasserna. Till exempel antas antidepressiva medel omvända biokemiska vägar som ger upphov till symtom på depression, och antipsykotika antas verka på de mekanismer som producerar psykotiska symtom. Trots avsaknaden av bevis som styrker sjukdomscentrerade modellen, har den allmänt godtagits av psykiatrin. Skälen till detta är komplex, men två är att notera.

För det första överensstämmer sjukdomscentrerade modellen med psykiatrins syn på sig själv som en medicinsk specialitet precis som alla andra specialiteter som inriktar sig på och botar underliggande sjukdomar. Det har varit avgörande att främja denna uppfattning för psykiatrin med tanke på dess historiska kamp för full medicinsk status. För det andra har den sjukdomscentrerade modellen legitimerat storskalig tillverkning och spridning av psykiatriska mediciner av läkemedelsindustrin (dvs. om nu psykisk sjukdom orsakas av ett fysiskt fel, och dessa piller åtgärdar detta funktionsfel, då är denna konsumtion både nödvändig och berättigad.) Trots den enorma ekonomiska och professionella investeringsverksamheten i den sjukdomscentrerade modellen, existerar det en alternativ modell. Detta alternativ är den ”drogcentrerade modellen” där det betonas att psykiatriska droger, först och främst, är psykotropa droger; läkemedel som orsakar varierande och oförutsägbara fysiska och mentala tillstånd som inte utgör en ”bot”. Denna alternativa modell är nu allmänt vedertagen inom psykologi, psykoterapi och andra psykologiska inriktningar. Det finns också många psykiatriker vars forskning också är i linje med denna åsikt.(3),(4)

Uppfattningen att psykofarmaka botar en underliggande patologi försvagas kraftigt när vi förstår att införandet av nya specifika läkemedel inte har förbättrat prognosen för psykiska sjukdomar, vilket är motsatsen till vad du kan förvänta dig om läkemedlen verkligen botar sjukdomar. Som Dr Moncrieff påpekar: Bristerna inom medicinsk-biologisk metod för vansinne och psykisk ohälsa är uppenbara och frustrerande för många psykiatriker samt andra yrkesgrupper inom psykisk hälsa och för patienter. Läkare, inklusive psykiatriker, blir allt mer medvetna om det komprometterande inflytande som läkemedelsindustrin har över medicinsk och psykiatrisk praxis och många är entusiastiska över icke-läkemedelsbaserade interventioner. Vissa är oroade över eventuella skador som långvarig psykiatrisk droganvändning kan orsaka både fysiskt och psykiskt, det senare genom att framkalla beroende, och försämring av vissa psykologiska symtom.(5)

Uppfattningen att psykofarmaka botar en underliggande patologi är avsevärt försvagad genom observationer av effekten på friska individer. Enligt sjukdomscentrerad modell bör läkemedel endast utöva sina effekter på onormala sinnestillstånd men omfattande forskning visar att alla psykiatriska droger har psykoaktiva effekter på friska försökspersoner.(6),(7) Bensodiazepiner, till exempel, har lugnande effekt på människor oavsett om de lider av ångest eller ej och de känslomässigt bedövande effekterna av antidepressiva kan också observeras hos ”friska” människor som tar dem. Att anta en läkemedelcentrerad modell har olika fördelar. För det första att erkänna att psykiatriska droger skapar förändrade mentala tillstånd tillåter läkaren och patienten att ha en ärlig, öppen diskussion om för- och nackdelar med de olika läkemedelseffekterna. Vissa effekter kan vara användbara på kort sikt, till exempel den lugnande effekten av ett antipsykotiska under akut psykos. Emellertid kan samma effekt få oönskade konsekvenser för andra aspekter av patientens liv, till exempel när hen kör bil.

En läkemedelcentrerad modell leder sannolikt till diskussioner om långsiktigt negativa effekter. Detta angreppssätt medger att läkemedlet ger symtomlindring genom sin psykoaktivitet snarare än att bota ett fysiologiskt problem och att det med tiden kan orsaka oönskade förändringar i hjärnans kemi som leder till en rad negativa effekter. Den läkemedelcentrerade modellen ger därför en logisk grund för selektiv snarare än kontinuerlig droganvändning. En läkemedelcentrerad modell innebär också en skyldighet för psykiatriska forskarvärlden att producera relevant, objektiv information om de olika effekter som psykofarmaka kan ha på alla kroppens system, både vid kortvarigt och långvarigt bruk. För närvarande är den sjukdomscentrerade modellen dominerande och många biverkningar av läkemedlen är mörklagda, vilket medför att varken läkare eller patienter kan göra väl underbyggda beslut om riskerna och fördelarna med att använda dem.

Medan antaganden har gjorts om sjukdomsinriktningens egenskaper hos psykiatriska mediciner, är verkligheten den att verkningsmekanismen hos många av dessa läkemedel är dåligt kända. Till exempel, medan SSRI-mediciner tros blockera återupptaget av serotonin, vilket ökar nivåerna av serotonin i synapsen har modern neurovetenskap misslyckades ge något samband mellan serotoninbrist och någon psykisk störning.(8) På samma sätt är antipsykotika känd för att blockera dopaminets vägar i hjärnan. Denna insikt ledde till utvecklingen av dopaminhypotesen, som hänvisar till att psykos (eller schizofreni) orsakas av överaktivitet av dopamin. Men sammantaget kan forskningen inte bevisa att det finns någon specifik koppling mellan dopamin och psykos; en alternativ förklaring är att antipsykotika orsakar neurologisk dämpning vilket i sin tur minskar intensiteten av psykossymtom.

Ritalin och andra stimulantia förskrivs till miljontals vuxna och barn med diagnosen ADHD. Stimulantia påverkar dopamin tillsammans med andra signalsubstanser, och som en följd av detta har det föreslagits att ADHD är relaterad till dysfunktion i dopaminsystemet. Det finns dock inga övertygande bevis för att ADHD orsakas av dopamin avvikelser. (10) Dessutom förekommer de karakteristiska effekterna av stimulantia, som inkluderar förbättrade av uppmärksamhet vid låga doser i alla oavsett om de har en ADHD diagnos eller ej.

Originalets titel: Psychiatric drugs cause altered mental states
© Council for Evidence-based Psychiatry 2014
Översättning av Rådet för Rätten till Kunskap om Psykofarmaka och Psykiatri

Källor

  1. Quoted in Davies J., Cracked: why psychiatry is doing more harm than good (London: Icon (2012)
  2. Quoted in Davies J., Cracked: why psychiatry is doing more harm than good (London: Icon (2012)
  3. Sobo S., 2001, A Reevaluation of the Relationship between Psychiatric Diagnosis and Chemical Imbalances; Martensson L., ‘Should neuroleptics be banned?’ Proceedings of the World Federation of Mental Health Conference in Copenhagen in 1984
  4. McGlashan T., 2006, ‘Rationale and parameters for medication-free research in psychosis’ Schizophrenia Bulletin: 32. 300-302
  5. Moncrieff, J. & Cohen, D., 2005, Rethinking models of psychotropic drug action, Psychotherapy and Psychosomatics, 74, 145–153
  6. Baldessarini, R., 1985, Drugs and the treatment of psychiatric disorders. In Gilman, A.; Goodman, L.; Rall, T.; Murad, F. (Eds.) The Pharmacological Basis of Therapeutics, pp. 387–445. New York: Macmillan.
  7. Moncrieff J., Cohen D., Porter S., 2013, The Psychoactive Effects of Psychiatric Medication: The Elephant in the Room, Journal of Psychoactive Drugs, 45:5, 409-415
  8. Lacasse J.R., Leo J., 2005, Serotonin and Depression: A Disconnect between the Advertisements and the Scientific Literature. PLoS Med 2(12): e392. doi:10.1371/journal.pmed.0020392
  9. Moncrieff J., 2009, A critique of the dopamine hypothesis of schizophrenia and psychosis, Harvard Review of Psychiatry, 17(3):214-25.