Vansinnets diagnoser om klassiska och möjliga perspektiv inom svensk psykiatri​ 

Fenomenet vansinne har fascinerat och skrämt människor i alla tider. Från Hippokrates och Platons beskrivningar av vansinne fram till idag har dock synen på vansinnets orsak och natur förändrats avsevärt.

Vansinnets diagnoser handlar om hur de psykiatriska diagnosernas bild av vansinne har förändrats under de 200 år som psykiatrin verkat i Sverige. Här redogörs för hur den moderna psykiatrin etablerades i Sverige, vilka beteenden och känsloupplevelser som historiskt har betraktats som uttryck för vansinne/psykisk störning, liksom möjliga diagnostiska perspektiv.

Författaren utgår i sin redogörelse för förändringen i den bild 1820-talets och 1980-talets diagnoser ger av vansinne från ett interaktionistiskt perspektiv, istället för att använda det huvudsakligen biologiska perspektiv som ligger till grund för dagens diagnoser.

Perspektivbytet görs för att kunna fånga upp frågor som: Vilka typer av beteenden och känsloupplevelser har under dessa 200 år av psykiatriska diagnoser alltid setts som vansinniga? Vilka har endast inkluderats i vansinnets diagnoser vid vissa tidpunkter och, inte minst: Vad kan den historiska (in)stabiliteten bero på?

Om författaren: Malin Hildebrand Karlén är psykolog och forskare, bosatt och verksam i Göteborg.

Diagnosens makt om kunskap, pengar och lidande

Det psykiska lidandet är omfattande i millennieskiftets Sverige. Utbrändhet, stressrelaterat trötthetssyndrom, depression, självskärande, övervikt, anorexi, asperger och ADHD är bara några av namnen. Den allt starkare medikaliseringen och psykiatriseringen av människors psykologiska och sociala problem gör att biomedicinens tolkningsföreträde vid dessa tillstånd sällan ifrågasätts. I boken möts forskare och kliniska praktiker kring kontroversiella frågor som rör psykiskt lidande och den behandling som erbjuds. – Är utbrändhet en sjukdom? Hur uppstår nya former av psykiskt lidande? – Vad är normalt resp. avvikande uppförande? Har området för det normala blivit snävare? – Hur skapas en diagnos? – Är ADHD en vetenskaplig diagnos? – Finns det en pendelrörelse mellan att betona arv resp. miljö som orsaker till psykiskt lidande? – Är medicin alltid billigare än psykoterapi? – Är det pengarna som styr skapandet av ny kunskap? – Vilka förhållanden gynnar forskningsfusk och hur bevaras forskarnas integritet.

Redaktören Gunilla Hallerstedt skisserar i sin introduktion de senaste decenniernas samhällsförändringar, de nya formerna av psykiskt lidande och sätt att tala om dem. Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, hävdar att diagnosen fungerar som en kommentar till samhället, ett gränsvärde för vad som uppfattas som normalt, rimligt och acceptabelt. Sigmund Soback, chef för Psykoterapienheten vid Stockholms läns landsting, ger en överblick över sjukdoms-statistik. 1998-2003 ökade antalet nyanmälda långtidssjukskrivna pga utbrändhet, depression eller svår stress nästan fem gånger – bland människor under 35 år har siffran nästan 9-dubblats. Men vilken hjälp får de? Och vad betyder evidensbaserad behandling på psykoterapins område? Enligt Eva Kärfve, docent i sociologi i Lund, har den biologiska människosynen varit dominerande i många sekler; förklaringen till särdrag och egenheter har varit blodsarv. Hur slår det igenom i synen på avvikelser och vid diagnosticering? Thomas Brante, professor i sociologi i Lund, granskar den amerikanska psykiatrin och kontroversen kring diagnosen ADHD. Aant Elzinga, vetenskapsteoretiker och prof. emeritus, reflekterar utifrån de tidigare inläggen och visar hur forskarvärlden, entreprenörsvärlden och den politiska världen är insnärjda i varandra.