Långvarig negativ effekt
Psykofarmaka kan ha långvariga effekter på hjärnan och det centrala nervsystemet, i synnerhet vid långtidsanvändning, vilket kan leda till fysiska, emotionella och kognitiva svårigheter. Alla psykiatriska mediciner påverka hjärnans funktion. Exempelvis SSRI antidepressiva blockerar avlägsnandet av signalsubstansen serotonin från synapserna; antipsykotiska läkemedel under-trycker och blockerar dopamin neurotransmissionen; och bensodiazepiner förstärker GABA neurotrans-mission, vilket i sin tur dämpar övergripande funktioner i  hjärnan.

Alla psykiatriska droger har specifika biokemiska effekter, med tiden reagerar andra neurotrans-mittorsystem på dessa effekter och större förändringar uppträder i hjärnan och i den mentala funktionen.  Peter R. Breggin beskriver i artikeln ”Psykiatrisk läkemedelsinducerad kronisk hjärnförsämring (CBI)  Konsekvenser för långtids-behandling med psykofarmaka”,  en sådan effekt som försämrad kronisk hjärnfunktion” (CBI). Han beskriver det som ”associerad med generaliserad hjärndysfunktion manifesterad i en övergripande kompromiss av mental funktion”.

Symtomen på detta syndrom inkluderar: kognitiva brister (märks ofta först som sämre korttidsminne och svårare att lära sig nya saker), svårigheter med uppmärksamhet och koncentration, apati, likgiltighet (eller en total förlust av njutning och intresse i olika aktiviteter), affektiv dysreglering (inklusive emotionell labilitet), förlust av empati, ökad irritabilitet och slutligen en bristande självinsikt om dessa förändringar av mental funktion och beteende.

Han säger: ”Det är svårt att uppskatta hur stor andel patienter som kommer att utveckla CBI efter år av exponering för psykiatriska droger. Min kliniska erfarenhet är att nästan alla patienter som behandlas med dessa kemiska mede li många år kommer att utveckla några symptom på CBI. ”Om patienten tar flera psykiatriska droger under flera år, är min erfarenhet att CBI alltid är tydlig”.(1)

Breggin hävdar att under påverkan av psykofarmaka kan det i vissa fall leda de drabbade till att underskatta graden av hans (eller hennes) läkemedelsinducerade psykiska funktionsnedsättning. Det orsakar också problem med insikten huruvida läkemedlen förändrar deras psykiska tillstånd eller beteende. Patienter kan tro att läkemedlet inte har någon effekt eller att det har en viss positiv effekt. I extrema fall av läkemedelsinducerad eufori eller mani, tror individer att de fungerar bättre än någonsin, när läkemedlet är i själva verket mentalt försämrar dem.(2)

Hur tar psykiatrin itu med dessa problem? Redan 1995 noterade psykologen David Jacobs att många psykiatriker verkade likgiltiga gentemot negativa läkemedels-effekter. Han skrev att, i medicinska och vetenskapliga artiklar har biverkningar vanligtvis rapporteras som isolerade händelser som varken påverkade andra människor eller individens övriga liv.(3) Idag motsägs detta ställningstagande genom bevis som tyder på att negativa läkemedelseffekter är både utbredda och destruktiva, speciellt vid långtidsanvändning. Till exempel finns det bevis som visar att vanligt föreskriven neuroleptika, på lång sikt, ökar sannolikheten för att en person kommer att bli kroniskt sjuk (se nedan).

Detta resultat är särskilt problematiskt när man förstår att dessa läkemedel också orsakar
mycket biverkningar, inklusive malignt neuroleptikasyndrom, Parkinsons symtom och tardive dyskinesi. Patienter som står på vanliga neuroleptika har en ökad risk för att utveckla blindhet, dödliga blodproppar, värmeslag, svullna bröst, läckande bröst, impotens, övervikt, sexuell dysfunktion, blodsjukdomar , smärtsamma hudutslag, kramper, diabetes, och för tidig död.(4)

I sitt tal vid mötet för American Psychiatric Association 2008, drog Martin Harrow slutsatsen att ”patienter med schizofreni som under en längre tid inte medicinerar med antipsykotisk medicinering har ett betydande bättre allmänt mentalt hälso-tillstånd än de på antipsykotiska läkemedel.” Mellan 1975 och 1983 bedömde han 64 unga schizofrena och hans resultat visade på att ”de på antipsykotika hade en mycket sämre återhämtning, och var mycket mer benägna att ha ett oförändrat sämre resultat. ”(5)

Denna upptäckt förstärktes ytterligare av en studie som släpptes 2013 av den holländske forskaren Lex Wunderink. Wunderlink spårade 103 patienter som efter en första episod av psykos, fick ett antipsykotiskt läkemedel i sex månader och sedan slumpmässigt tilldelades platsi i  en av två grupper. Patienter i den första gruppen avbröt eller reducerade dosen av  antipsykotiska läkemedel, medan de i den andra gruppen fortsatte med en underhållsdos. Efter sju år visade studien att den första gruppen (som upphörde med, eller minskade läkemedlet) hade en återhämtningsgrad på 40,4%, medan den andra gruppen (de som fortsatte med antipsykotiska ) endast hade en återhämtningsgrad på 17,6%.

När det gäller bensodiazepiner, 1998 skrev Breggin: ”Bensodiazepiner har under flera decennier varit känt i litteraturen och i klinisk praxis för förmågan att orsaka mentala  och beteendemässiga störningar. Bensodiazepiner kan producera en mängd olika onormala psykiska reaktioner och farliga beteendestörningar, inklusive återkom-mande ångest och sömnlöshet, mani och andra former av psykos, paranoia, våld, antisociala handlingar, depression och självmord. Dessa läkemedel kan försämra kognitionen, särskilt minne, och kan leda till förvirring. ”(6)

En liknande uppfattning rapporterades av brittiska forskare 1991: ”Både psyko-motorisk och kognitiv funktion kan försämras, och minnesförlust är en vanlig bieffekt av alla benzo-diazepiner. (7) Forskare började ifrågasätta om bensodiazepiner på lång sikt förvärrar symtomen de är tänkta att behandla. Under 1990-talet rapporterade Karl Rickels vid University of Pennsylvania School of Medicine att när långtidsanvändare slutat med bensodiazepiner ”blev de piggare, mer avslappnade och mindre ängsliga, och denna förändring åtföljdes av förbättrade psykomotoriska funktioner. ”(8) År 2007 tillfrågade franska forskare 4,425 långtidsbrukare av bensodiazepiner och fann att 75 procent var” påtagligt sjuka med betydande symtomatologi, egentlig depression och generaliserat ångestsyndrom, ofta allvarligt som orsakade funktionshinder.(9) Rapporter visade att lång tids bensodiazepinbruk orsakar känslomässig stress, kognitiv nedsättning samt försämrad självinsikt.(10) En genomgång av relevant litteratur av australiska forskare 2004 gav slutsatsen ”långtidsanvändare av bensodiazepiner var genomgående mer skadade i alla kognitiva kategorier och ju högre dosintag, nyttjandeperiod (av bensodiazepiner), desto större risk för skador.(11)

Stödorganisationer för nedtrappning i Storbritannien rapporterar om personer med allvarliga fysiologiska och psykologiska symtom som kvardröjt i månader och ibland år efter att ha slutat med bensodiazepiner. Professor Heather Ashton, en brittisk expert bekräftar i The Ashton Manual att det för många människor tar 6-18 månader att återhämta sig, och ibland avsevärt längre.(12)

Bevis från många källor bekräftar att selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) också kan orsaka biverkningar, allt från manisk psykos, upprörd depression och tvångsmässig upptagenhet av våldsamt och ”onormalt beteende och ökade självmordstankar.

1993 Teicher et al. föreslog nio möjliga mekanismer genom vilka antidepressiva medel (inklusive SSRI) inducerar eller förvärrar självmordsbenägenhet. (13) Sedan dess har ytterligare studier visat en tydlig koppling mellan ökat antal självmord och antidepressiva medel, vilket ldede till svarta lådan varningar i USA. (14) Utredare har rapporterat att långtidsbehandling är förknippad med minnesnedsättning, försämrad förmåga till problemlösning, förlust av kreativitet och inlärningsproblem. ”Vårt område”, erkände Dr Maurizio Fava et al 2006, ”har inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt förekomsten av kognitiva symtom som uppstår eller består under långvarig antidepressiv behandling. Dessa symptom verkar vara ganska vanliga.”(15)

Under 2009 genomförde ett team av forskare vid Oxford University den första kvalitativa studien av patienters upplevelser av emotionella biverkningar av SSRI. Studien ger tydliga bevis på att vissa individer som tar SSRI upplever betydande emotionella symtom och som de menar härrör från bruket av antidepressiva.(16)

Under 2012 gjordes en studie avseende antidepressiva och kognitiv hälsa av över 383 postmenopausala kvinnor. Resultatet visade att användning av antidepressiva är förenad med efterföljande kognitiv skada och att det krävdes ytterligare forskning av antidepressivas roll i relationen depression-demens.(17)

Stödorganisationer för nedtrappning i Storbritannien rapporterar att över femtio procent av alla förfrågningar är relaterade till problem under nedtrappning av antidepressiva. Svåra abstinensbesvär varar ofta i flera månader, och i vissa fall flera år.

Orginalets titel: Long lasting negative effects
© The Council for Evidence-based Psychiatry 2014

Källor:
1. Breggin P R, 2011, Psychiatric drug-induced Chronic Brain Impairment (CBI): Implications for long-term treatment with psychiatric medication, International Journal of Risk & Safety in Medicine, 23: 193-200.

2. Breggin P R, 2006, Intoxication Anosognosia: The Spellbinding Effect of Psychiatric Drugs, Ethical Human Psychology and Psychiatry, 8, 201-215

3. Jacobs, David. H., 1995, Psychiatric Drugging: Forty Years of Pseudo-Science, Self-Interest, and Indifference to Harm. The Journal of Mind and Behavior, Autumn 1995, Volume 16, Number 4, Pages 421-470

4. Whitaker R., 2004, The case against antipsychotic drugs: a 50-year record of doing more harm than good, Medical Hypotheses, 62, 5-13

5. Harrow, M., 2007, Factors involved in outcome and recovery in schizophrenia patients not on antipsychotic medications, The Journal of Nervous and Mental Disease, 195: 406-14

6. Breggin P R., 1998, Analysis of adverse behavioral effects of benzodiazepines (tranquilizers), Journal of Mind and Behavior, 19:21-50

7. Gudex.C, 1991, Adverse effects of Benzodiazepines, Social Science and Medicines 33: 587-97

8. Rickels, K., 1999, Psychomotor performance of long-term benzodiazepine users before, during and after benzodiazepine discontinuation, Journal of Clinical Psychopharmacology 19: 107-13

9. Pelissolo, A., 2007, Anxiety and depressive disorders in 4,425 long-term benzodiazepine users in general practice, Encephale 33: 32-38

10. Golombok, S., 1988, Cognitive impairment in long-term benzodiazepine users, Psychological Medecine 18: 365-74

11. Barker, M., 2004, Long-term effects of benzodiazepine use, CNS Drugs 18: 37-48

12. Ashton, H., 2002, Benzodiazepines: how they work and how to withdraw (http://www.benzo.org.uk/manual/)

13. M. Teicher, C. Glod and J. Cole, 1993, Antidepressant drugs and the emergence of suicidal tendencies, Drug Safety 8, 182–212.

14. Breggin P R, Suicidality, 2004, Violence and Mania Caused by Selective Serotonin Reuptake Inhibitors (SSRIs): A Review and Analysis. International Journal of Risk and Safety in Medicine, 16: 31-49

15. Fava, M, 2006, A cross-sectional study of the prevalence of cognitive and physical symptoms during long-term antidepressant treatment. Journal of Clinical Psychiatry, 67: 1754-59

16. Price J., Cole V., Goodwin G.M., 2009, The Emotional Side Effects of Selective Serotonin Reuptake Inhibitors, British Journal of Psychiatry 195:211-217

17. Goveas J S et al, 2012, Depressive symptoms, antidepressant use, and future cognitive health in postmenopausal women: the Women’s Health Initiative Memory Study, International Psychogeriatrics, Volume 24 Special Issue 08, pp 1252-1264