Antidepressiva har inga fördelar över placebo
Studier har funnit att antidepressiva medel inte har någon kliniskt signifikant fördel jämfört med placebo vid behandling av mild till måttlig depression, medan de ger vissa fördelar för svår depression, åtminstone på kort sikt. Ny forskning tyder också på att antidepressiva medel kan öka risken för dödlighet, åtminstone bland de äldre.

För majoriteten som tar antidepressiva medel (ca 85%) fungerar antidepressiva inte bättre än placebo. Denna slutsats har bevisats av många ”metaanalyser ” , studier som samlat kliniska prövningar som i detta fall har försök att bedöma huruvida antidepressiva fungerar bättre än placebo.

Professor Irving Kirsch (Harvard Medical School) genomförde den mest uppmärksammade och kanske definitiva analysen. I Kirsch metaanalys ingick alla de stora kliniska prövningarna av SSRI antidepressiva – både de offentliggjorda och nästan 40% som inte offentliggjorts av läkemedels-företagen som sponsrat eller genomfört dem (de undanhållna studierna visade på det stora hela negativa resultat). Efter sammanslagning av all data avslöjade Kirsch analys att den stora majoriteten av människor som tog antidepressiva inte upplevt någon kliniskt signifikant förbättring jämfört med dem som tog placebo.(1)

Kirsch slutsatser har konsekvent kopierats. Walter Brown, professor i psykiatri vid Brown University och medförfattare till två studier, genomförde oberoende klinisks prövningst  i  vilka han använde samma tillvägagångssätt som Kirsch. Studiernas resultat bekräftar att för en liten minoritet av patienterna (de mest allvarligt deprimerade – 10- 15%) som fick antidepressiva medel visade sig ha vissa smärre fördelar jämfört med sockerpiller. Men för milt/måttligt deprimerade patienter (85-90% av patienterna) erbjöd antidepressiva medel ingen fördel jämfört med placebo, alternativa terapier, eller till och med måttlig motion.(2)

En ytterligare viktig metaanalys på uppdrag av NHS,  denna gång publicerad i The Lancet, visade återigen att skillnaden mellan placebo och antidepressiva medel är liten, och för mild till måttlig depression är antidepressiva inte värt att ta.3 Som huvudförfattare till studien säger: ”Vår omfattande jämförande metaanalys av antidepressiva visade tydligt, att skillnaden mellan de publicerade och opublicerade studierna av antidepressiva medel på barn, var att i de publicerade studierna, fungerade drogerna, medan studierna i de opubli-cerade prövningarna visade att läkemedlen inte hade någon verkan.(4)

Förutom att inte fungera bättre än placebo för de flesta patienter, är antidep-ressiva nu under allvarlig granskning för potentiellt skadliga effekter, som att öka sannolikheten för att medicinerade patienter kommer att bli kroniskt sjuka. Som Giovanna Fava, en italiensk psykiater, skriver: ”Tiden är inne för att diskutera och initiera forskning om sannolikheten för att psykofarmaka faktiskt förvärrar  – åtminstone i vissa fall –  utvecklingen av den sjukdom som den är tänkt att bota.(5)

Forskare vid University of Louisville Medical School, som nyligen har utforskat detta område, har belyst  att ”i vissa individer, kan långsiktig användning av antidepressiva medel vara pro-depressiva”. En av dessa forskare, El-Mallakh, föreslår att SSRI i själva verket bryter ned den serotonerga funktionen, vilket leder till ett ”kronisk och behandlingsresistent depressivt tillstånd … hos individer som utsätts för kraftiga antagonister till SSRI under längre perioder”.(6) Sådana farhågor förvärras av forskning som associerar antidepressiva medel med en betydligt högre risk för återfall efter upphörandet av läkemedlet jämfört med placebo.

En metaanalys utförd av forskare vid vid McMaster University (Ontario), visar till exempel att risken för återfall tre månader efter utsättande var 21,4% för placebo, men ökade till 43,3% för SSRI och 55,2% fort SNRIs.(7) Författarna misstänker  att denna ökning av återfall orsakas av hjärnans tillvänjning av  antidepressiva medel; en effekt som gör personen mer mottaglig för depression efter avslutad behandling.

Tre nya, stora, prospektiva epidemiologiska studier har alarmerande nog funnit att antidepressiva orsakar en ökad risk för död hos äldre trots att de uppvisar på depressiva symtom. I en studie av antalet dödsfall per år orsakat av antidepressiva medel uppskattades 10,8 av 1000 äldre personer vara inkluderade.(8) En annan studie uppskattade att antidepressiva läkemedel orsakade död av ungefär 5 av 1000 äldre kvinnor per år.(9) Det är möjligt att den högre dödligheten är specifik för de äldre; dock kan aktuell forskning inte utesluta möjligheten att de kumulativa effekterna av antidepressiva medel på hjärnans integritet och perifera processer kan förkorta livslängden avsevärt.

Vidare rapporterar flera brittiska välgörenhetsorganisationer som stödjer patienter som slutat med psykiatriska droger att många människor lider av allvarliga och långvariga abstinenssymptom efter att ha blivit medicinfria. I vissa fall rapporteras att dessa symtom pågår i åratal och kan vara mycket handikappande. Det finns också bevis på pågående eller kanske permanent sexuell dysfunktion efter utsättande av SSRIs.(10)

Trots dessa bevis förskrivs antidepressiva fortfarande i en anmärkningsvärd mängd. Över 50 miljoner recept för antidepressiva läkemedel skrevs ut i England enbart 2012. Medan den antidepressiva effekten nu uppfattas som en ”placeboeffekt ”  vet vi också att mellan 40% och 70% av personer som tar dem (beroende på vem som gör studien) upplever biverkningar. NHS: s lista över biverkningar: sjukdom, yrsel, låg sexlust, erektil dysfunktion, dimsyn, diarré, muntorrhet, upprörd känsla eller skakig, förlust av sömn, överdriven svettning, och i vissa fall ökad förvirring och självmords tankar.(11)

Det finns många andra negativa effekter som också har noterats, men som sällan (om någonsin) ingår i officiella förteckningar över ”biverkningar”. 2009 bedömde en grupp forskare vid University of Oxford över 38 patienter som hade tagit SSRI antidepressiva medel för perioder mellan 3 och 48 månader. Deras resultat publicerades i British Journal of Psychiatry, och vad som följer är en sammanfattning:(12)

De flesta deltagarna beskrev en allmän minskning av intensiteten av alla känslor:  ”avtrubbad”, ”bedövad”, ”tillplattad” eller helt ”blockerad” var vanliga beskrivningar. Några deltagare beskrev att de inte upplevde några känslor alls, medan andra rapporterade att den känslomässiga upplevelsen blivit mer ”kognitiv” eller ”intellektuell”. Några beskrev hur de upplevde känslor som kändes ”overkliga”, ”falska” eller ”konstgjorda”. Nästan alla deltagare, paradoxalt nog, beskriver en minskning av  positiva känslor, bland annat en minskning av lycka, njutning, spänning, förväntan, passion, kärlek, tillgivenhet och entusiasm.De flesta deltagare beskrev också känslan av att vara känslomässigt isolerade från sin omgivning. Mest beskrivs också avskild känsla från andra människor. De kände även reducerad sympati och empati, och kände sig avskilda under sociala interaktioner. Många deltagare beskrev också en känslomässig isolation från sina vänner och familj, inklusive partner eller barn.

Nästan alla deltagare beskrev att man inte bryr sig om vad som brukade vara viktigt för dem. De brydde sig mindre om sig själva, om andra människor och om konse-kvenserna av sina handlingar. Att inte bry sig kan ha både positiva och föga positiva konsekvenser: det skulle kunna minska känslan av press och stress, men det kan också öka sannolikheten för att viktiga uppgifter försummas. Många deltagare tyckte att de inte brydde sig så mycket om sig själva och konsekvenserna  av sitt beteende. Några deltagare nämnde tankar på självskadebeteende eller självmord i samband med  emotionell isolation från andra människor. Några deltagare beskrev sig som mindre oroade, till och med oförmögna att ta ansvar i sin vardag.

Alla deltagare upplevde en minskning av intensitet eller frekvens av negativa känslor. De flesta ansåg att minskningen av negativa känslor i något skede var fördelaktigt för dem. Även om denna minskning ibland var en lättnad, rapporterade många deltagare också att deras livskvalitet försämrats. Deltagarna beskrev behov av att kunna känna negativa känslor såsom sorg eller oro när det var lämpligt. Vissa kunde inte reagera med negativa känslor, såsom att gråta när det var lämpligt att göra det.

Några deltagare kände att deras personlighet hade förändrats på något sätt. De kände att de inte var den person som de brukade vara. Deltagarna rapporterade också att vissa aspekter av personligheten, och i synnerhet, emotionella aspekter, hade förändrats eller förlorats. Några deltagare ansåg att antidepressiva fick dem att bete sig annorlunda.

En separat studie som publicerades 2014, bekräftar mycket av ovanstående. I studien tillfrågades 1,829 antidepressiva konsumenter och flertalet bekräftade att dessa läkemedel har omfattande negativa psykologiska effekter. 62% av   patienterna rapporterade om sexuella svårigheter ”; 60% från upplevelse av känslomässigt avdomnad”; 52% rapporterade ”känner mig inte som mig själv”; 42% upplevde en ”minskning av positiva känslor”; 39% rapporterade ”bryr sig mindre om andra; 55% upplevde ”abstinensbesvär”; medan över 50% i åldern 18 till 25 rapporterade självmordstankar. 82% rapporterade att drogerna hade hjälpt att lindra depressionen, men som vi vet  från metaanalyser, beror den siffran  främst på placeboeffekten.

Författarna konstaterar: ”Även om de biologiska biverkningarna av antidepressiva medel, såsom viktökning och illamående, är väl dokumenterade, har de psykologiska och interpersonella effekterna förbigåtts eller förnekas. Men de verkar vara oroväckande vanliga.’(13)

Originalets titel: Antidepressants offer no benefit over placebo
© Council for Evidence-based Psychiatry 2014

Källor:
1. Quoted in Davies J., Cracked: why psychiatry is doing more harm than good (London: Icon (2012)

2. Quoted in Davies J., Cracked: why psychiatry is doing more harm than good (London: Icon (2012)

3. Sobo S., 2001, A Reevaluation of the Relationship between Psychiatric Diagnosis and Chemical Imbalances; Martensson L., ‘Should neuroleptics be banned?’ Proceedings of the World Federation of Mental Health Conference in Copenhagen in 1984

4. McGlashan T., 2006, ‘Rationale and parameters for medication-free research in psychosis’ Schizophrenia Bulletin: 32. 300-302

5. Moncrieff, J. & Cohen, D., 2005, Rethinking models of psychotropic drug action, Psychotherapy and Psychosomatics, 74, 145–153

6. Baldessarini, R., 1985, Drugs and the treatment of psychiatric disorders. In Gilman, A.; Goodman, L.; Rall, T.; Murad, F. (Eds.) The Pharmacological Basis of Therapeutics, pp. 387–445. New York: Macmillan.

7. Moncrieff J., Cohen D., Porter S., 2013, The Psychoactive Effects of Psychiatric Medication: The Elephant in the Room, Journal of Psychoactive Drugs, 45:5, 409-415

8. Lacasse J.R., Leo J., 2005, Serotonin and Depression: A Disconnect between the Advertisements and the Scientific Literature. PLoS Med 2(12): e392. doi:10.1371/journal.pmed.0020392

9. Moncrieff J., 2009, A critique of the dopamine hypothesis of schizophrenia and psychosis, Harvard Review of Psychiatry, 17(3):214-25..