Allt fler barn medicineras mer
Användandet av psykofarmaka hos barn och tonåringar har ökat snabbt ”i utvecklade länder”. Eventuella långtidseffekter av att använda dessa läkemedel medan hjärnan fortfarande utvecklas har inte blivit ordentligt utredda. Nu finns dessutom bevis för att ökad användning av läkemedel hos barn och unga kan få värre resultat på längre sikt.

Aktuella siffror visar att vi nu befinner oss i en global epidemi av psykiska funktions-nedsättningar bland barn och ungdomar. En bedömning visar att bland barn och ungd-omar i åldrarna 5–16 år har 1 av 10 en kliniskt diagnosticerad psykisk funktions-nedsättning.1  Den ökande takten av ADHD-diagnoser har gett siffrorna en skjuts, där aktuella bedömningar visar att omkring 5% av alla världens barn lider av ADHD.2 Sådana här siffror är oroande därför att det inte har upptäckts några tydliga biologiska markörer eller orsaker för psykiska funktionsned-sättningar hos barn och ungdomar, inklusive ADHD. Icke desto mindre framställs och behandlas psykiska funktion-snedsättningar hos barn och ungdomar som om de vore biologisk grundade tillstånd. Det här har i sin tur lett till en stor ökning av utskriven psykofarmaka till unga människor. Till exempel har utskrivna recept av NHS av det stimulerande medlet Methyl-phenidate ökat från omkring 420 000 år 2007 till 657 000 år 2012 3, en ökning med 50% på bara sex år. Methyl-phenidate används oftast för att behandla symptom av ADHD hos barn och ungdomar.

Den data som finns angående verkan och säkerhet hos liknande läkemedel är långt ifrån betryggande. 1999 gjordes en omfattande studie av Methylphenidates verkan hos barn med diagnosen ADHD, där författarna kom fram till att behandling med läkemedel var bättre än bara beteendeterapi. Studien ledde till att många organisationer, däribland amerikanska hälsodepart-ementet, började rekommendera stimulerande läkemedel som första insats vid ADHD, trots allvarliga tveksamheter kring studiens metod, författarnas egenintresse, rekryteringsprocessen och bristande hänsyn till bieffekter.5,6

En uppföljning av deltagarna i studien vid 24 månaders ålder, 3 års ålder och vidare, visar att stimulerande läkemedel inte var mer effektiva på lång sikt än beteendeterapi och att de med vissa mått hade mindre verkan.7,8

Kritiken mot behandling med stimulerande medel djupnade i september 2005, när en omfattande genomgång av studier involverande läkemedel mot ADHD publicerades av the Oregon Health & Science University Evidence-Based Practice Center. I genomgången drogs slutsatsen att det som blivit en vanlig uppfattning, att stimulerande preparat har god effekt på ”akademiska resultat, riskfyllt beteende, sociala prestationer etc”, inte har någon god grund. Författarna av genomgången anförde också att ”Vi hittade inga bevis för säkerhet kring långtidsanvändning av ADHD-preparat hos barn och ungdomar.”9  Den här upptäckten stämmer också överens med andra långtidsstudier, som visar att det saknas bevis för att långtids-användning ger förbättring och att sannolikheten för ogynnsamma konsekvenser ökar.10,11  Som ledande forskare inom ADHD-området, summerar DR. William Pelham: ”Inget läkemedelsföretag nämner i sin litteratur det faktum att 40 års forskning visar att det inte finns någon positiv långtidseffekt av mediciner för ADHD. Det är något som föräldrar behöver veta.”11.

Ogynnsamma effekter av stimulerande medel
Stimulantia är kända för att orsaka en bred uppställning av skadliga effekter, bland annat sämre aptit, viktnedgång, tillväxthämning, sömnlöshet, depression, lättretlighet, förvirring, humörsvängningar, tvångsbeteenden, psykos, explosivt våldsbeteende, personlighets-förändring, låg självkänsla, förlorad kreativitet, apati, utjämnade känslor, magsmärtor, huvudvärk, rörelserubbningar, takykardi, dysfunktion hos hypofysen och yrsel. 13

Användning av stimulantia kan också leda till andra ogynnsamma reaktioner, som ihållande hjärndysfunktion, och det finns de som tror att detta kan leda till möjliga bestående men hos det centrala nervsystemet. En välkänd kritiker, Dr. Breggin, har sagt: ”Vi vet redan tillräckligt mycket om avsaknaden av nytta och den negativa påverkan hos stimulerande läkemedel för att sluta skriva ut dem för ADHD eller för att kontrollera andra symptom eller beteenden hos barn.”14

Forskare vid University of Buffalo har gjort studier som visar att Ritalin också kan orsaka långvariga förändringar i hjärnans funktion. Den här studien, gjort på råttor, visade förändringar liknande dem som orsakats av kokain.15 Det finns växande bevis för att biokemiska förändringar orsakade av stimulantia kan vara oåterkalleliga, där studier visar att amfetamin och metamfetamin kan orsaka bestående förändringar på signalsystemet och celldöd.16

Stimulerande medel ingår i kategorin missbruksdroger. En studie följde 492 barn till sen 20-årsålder och hittade en signifikant ökning av alkohol- och tobaksberoende bland de som behandlats med stimulerande ADHD-läkemedel jämfört med de som fått annan behandling för sin ADHD. I studien drogs slutsatsen att det fanns ”en signifikant skillnad i nivåer av daglig rökning och tobaksberoende hos de med ADHD som hade använt stimulantia under barndomen jämfört med andra behandlingar.”17

Antidepressiva
Antidepressiva skrivs numera ut brett till unga människor, trots bevis som allvarligt utmanar effektiviteten och säkerheten hos både de äldre tricykliska antidepressiva och de nyare selektiva SSRI. Till exempel rapporterade Jureidini och kollegor år 2004 att ingen av studierna av SSRI för barndomsdepression har visat signifikant resultat jämfört med placebo, baserat på resultat från patienter och föräldrar.18  En genomgång gjord av FDA (amerikanska Food and Drug Administration) av alla kliniska tester av användandet av antidepressiva hos barn och tonåringar, visade att 4% av alla subjekt upplevde självmordstankar eller beteenden, även självmordsförsök – i dubbel så stor andel som hos de som åt placebo. Det här ledde 2004 till att FDA utfärdade en varning (black box label warning) 2004 för ökad risk för självmordstendenser i gruppen under 18 år när de tar SSRI. 19

År 2004 publicerade The Lancet en meta-analys av publicerade och opublicerade kliniska studier av SSRI på barn. Studien drog slutsatsen att ”den publicerade datan antyder en fördelaktig risk/fördel-profil för vissa SSRI; dock indikerar ett tillägg av opublicerad data att riskerna skulle kunna vara större än fördelarna för dessa läkemedel (förutom fluoxetine) när de används för att behandla depression hos barn och unga vuxna”. Författarna av studien var högst kritiska till praktiken att hålla inne med negativ data från studier: ”Sponsorer av läkemedel som undanhåller data (eller inte gör hela resultatet tillgängligt) underminerar programmets riktlinjer, vilket kan leda till  rekommendationer för behandling som är ineffektiv och/eller orsakar skada.” 20

Sådant beteende fick Dr Sami Timimi – en framstående barnpsykolog i Storbritannien – att säga: ”Jag tror att ett ohälsosam ömsesidigt beroende mellan läkemedelsföretag och läkare har förvrängt tillämpningen av barnpsykiatri mot överdrivet diagnosticerande och överdrivet utskrivande av mediciner och har förminskat vår förmåga att använda icke-läkemedels-centrerade och mer sammanhangsorienterade metoder.”21

På grund av oron över säkerhet och effektivitet hos dessa mediciner likväl som beteendet inom läkemedelsindustrin, bestämde sig the Medicines and Healthcare Products Regulatory Agency (MHRA) 2003 för att med Prozac (fluoxedine) som undantag förkasta användning av dessa läkemedel hos barn och tonåringar.22 Trots detta är det fortfarande lagligt för läkare att skriva ut SSRI som off label-förskrivning till barn och tonåringar.

CEP (Council for evidence-based psychiatry) vill se tre förändringar när det gäller medicinering av barn och tonåringar: För det första, en objektiv, bevisbaserad utvärdering av dessa läkemedel; för det andra, större förståelse hos allmänheten av hur dessa mediciner fungerar, och för det tredje, en utvärdering av för- och nackdelar hos psykofarmaka som skrivs ut till unga människor, baserad på bevis, inkluderande möjliga långtidsskador.

Originalets titel: More medicating of children
© Council for Evidence-based Psychiatry 2014

Källor:
1. Green, H., McGinnity, A., Meltzer, H., et al., 2005, Mental health of children and young people in Great Britain 2004. London: Palgrave.

2. Polanczyk G, de Lima MS, Horta BL, et al., 2007, The worldwide prevalence of ADHD: a systematic review and metaregression analysis, Am J Psychiatry, 164: 942-948.

3. http://www.cqc.org.uk/sites/default/files/media/documents/cdar_2012.pdf; retrieved 7 Mar 2014

4. MTA Co-operative Group, 1999, A 14-month randomized clinical trial of treatment strategies
for attention deficit / hyperactivity disorder, Archives of General Psychiatry, 56, 1073-86

5. Boyle MH, Jaded AR, 1999, Lessons form large trials: The MTA study as a model for evaluating the treatment of childhood psychiatric disorder, Canadian journal of Psychiatry, 44, 991-8

6. Breggin, P., 2000, The NIMH multimodal study of treatment for attention deficit / hyperactivity disorder; A critical analysis, International Journal of Risk and Safety in Medicine, 13, 15-22
.
7. Jensen, P. Arnold, E. Swanson J. et al, 2007, Three year follow-up of the NIMH MTA stud, Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 46, 988-1001.

8. MTA Cooperative Group, 2004, National Institute of Mental Health Multimodal Treatment Study of ADHD follow-up: 24 month outcomes of treatment strategies for attention-deficit/hyperactivity disorder. Paediatrics, 113, 754-61

9. MacDonagh MS et al., 2005, Drug Class Review on Pharmacologic Treatment for ADHD: Final Report, Oregon Health and Science University, pp. 13-20.

10. Government of Western Australia, Department of Health (2010). RAINE ADHD Study: Long-term Outcomes Associated with Stimulant Medication in the Treatment of ADHD in Children, Department of Health, Perth.

11. Currie, J. Stabile, M. Jones, L. (2013) Do Stimulant Medications Improve Educational and Behavioral Outcomes for Children with ADHD? NBER Working Paper No. 19105. The National Bureau of Economic Research: Cambridge, MA.

12. Hearn, K (2004) Here Kiddie Kiddie. See http://www.alternet.org/story/20594/here,_kiddie,_kiddie, retrieved 7 Mar 2014

13. Timimi, S., Developing non-toxic approaches to helping children who could be diagnosed with ADHD and their families: Reflections of a UK Clinician, Ethical Human Psychology and Psychiatry, 6, 41-52

14. Breggin, PR, 1999, Psychostimulants in the treatment of children diagnosed with ADHD, International Journal of Risk & Safety in Medicine, 12 (1999) 3–35 3 IOS Press

15. http://www.buffalo.edu/news/releases/2001/11/5433.html, retrieved 7 Mar 2014

16. Melega, WP, Raleigh MJ, Stout D.B., Lacan G., Huuang S.C., and Phelps M.E., 1997, Recovery of striatal dopamine function after acute amphetamine and methamphetamine-induced neurotoxicity in the vervet monkey, Brain Research, 766. 113-20

17. Lambert, N.M., & Hartsough, C.S.,1998, Prospective study of tobacco smoking and substance dependence among samples of ADHD and non-ADHD participants, Journal of Learning Disabilities , 31, 533-544.

18. Jureidini, J. Doecke, C. Mansfield, P Haby M, Menkes, D. Tonkin, A., 2004, Efficacy and Safety of Antidepressants for children and Adolescents, British Medical Journal , 328, 879-83.

19. http://www.nimh.nih.gov/health/topics/child-and-adolescent-mental-health/antidepressantmedications-for-children-and-adolescents-information-for-parents-and-caregivers.shtml , retrieved 7 Mar2014

20. Whittington CJ, Kendall T, Fonagy P, Cottrell D, Cotgrove A, Boddington E., 2004, Selective serotonin reuptake inhibitors in childhood depression: systematic review of published versus unpublished data, Lancet , Apr 24;363(9418):1341-5.

21. Timimi S, 2008, Child psychiatry and its relationship with the pharmaceutical industry: theoretical and practical issues, APT January 2008 14:3-9

22. http://www.mhra.gov.uk/Safetyinformation/Safetywarningsalertsandrecalls/Safetywarning
sandmessagesformedicines/CON019494 , retrieved 7 Mar 2014